En ny plats – och en förändrad aktivist


Solnedgång över Gröndal

För tre veckor sedan flyttade jag. Från Mockfjärd till storstan, till Stockholm. De tre veckorna som gått sedan jag kom ner hit har varit omvälvande. Intensiva och glada.

Förra veckan deltog jag i Extinction Rebellions massaktion i Stockholm. Det var min första riktigt stora grej jag gjorde tillsammans med XR och jag kände mig så välkommen och inkluderad. Jag har inte riktigt känt att XR:s metoder har passat mig och det jag tror på tidigare. De sysslar ju med, precis som Greenpeace gör – med fredlig civil olydnad. För det första är det ett radikalt steg att ta, för det andra är det jag (som ung person) tillsammans med en massa vuxna (och inte så många andra unga) vilket också är en miljö jag inte är helt van med eftersom jag mobiliserar stora demonstrationer för ungdomar (främst). Så varför tog jag det här steget då om jag tycker att det är så himla obekvämt och ”radikalt”.

Jag är oroad. Rädd. Ja, livrädd faktiskt. I juli skrev jag en dystopi om klimatkrisen som du kan läsa här. Där förmedlar jag en så stor och tydlig helhetsbild av mina känslor och min bild av framtiden som möjligt. Det var det jag förmedlar i den texten, mina rädslor, nyhetsrapporteringen (den lilla som finns) och den kunskap jag har om klimatkrisen som fick mig att ta det här steget.

Sveriges kvinnor fick inte rösträtt på grund av protester som var tillståndsbeviljade – de bedrev civil olydnad.

USA:s medborgarrättsrörelse fick inte sina rättigheter uppfyllda utan civil olydnad heller.

Och ska jag vara ärlig tror jag inte att klimatkrisen kommer att lösas utan civil olydnad heller. Visst, metoden är ifrågasatt. Jag ifrågasätter den själv ibland. Till exempel kommer jag fortsätta att organisera och se till att de som inte vill bryta mot lagen för att förändra världen ska ha en chans att yttra sina åsikter de med. Och det kommer jag att göra genom Fridays For Future.

Men jag känner att jag är redo att göra mer… Att jag vill göra mer… Att jag måste göra mer.

Igår deltog jag i sista sträckan av Klimatstafetten som anordnades av Nätverket stoppa preemraff. Ett brev har färdats 55 mil – från Lysekil till Stockholm och Rosenbad. Brevet är adresserat till Stefan Löfven och regeringen. I brevet står det varför man absolut inte får bygga ut oljeraffinaderiet i Lysekil. Därför att det utrotar Sveriges chanser att uppfylla klimatmålen och Parisavtalet. Och för att inte nämna alla de framtida liv en utbyggnad hotar.

Jag kan prata på i flera år om hur jobbmöjligheter försvinner och skapas och varför man inte får bygga ut osv osv. Men det ska jag inte göra. Jag vill bara skriva ner mina tankar kring gårdagen och överlämningen av brevet till Isabella Lövin.

Jag och min vän Sophia Axelsson lämnar tillsammans över brevet till Sveriges klimat- och miljöminister samt vice statsminister Isabella Lövin.

Vi hade 10 minuter med Isabella. 10 minuter som blev till nästan en halvtimme av diskussion kring varför klimatlagen och Parisavtalet ännu inte finns implementerat i miljöbalken och att det är orsaken till det tidigare yttrandet av mark- och miljööverdomstolen kring utbyggnaden av preemraff, samt elbilar/biodrivmedel, och vilken enorm påverkan Fridays For Future har haft på världens politiska ledare de senaste åren.

Isabella var trevlig, och det kändes bra att på ett tydligt sätt ha den möjligheten att framföra ens oro och ens tankar kring klimatkrisen och varför vi måste göra något nu! Tiden är inne, mänskligheten är redo, nu väntar vi bara på de som har makten att göra något…

/Andreas ❤

Läs mer om Preemraff här.

Och mer om Extinction Rebellion här.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s