Knopparna är passé


Knopparna brister ut i sina vårskrik i Stockholm. Regndropparna faller mot marken och himlen har grånat.

Varje gång regnet faller känns det som att tiden stannar upp, tar ett djupt andetag, så djupt att luften blir kvav – för att sedan släppa taget, låta himlen spricka upp i en rosaskimrande himmel. En ögonblicksbild av kvällssolens reflekterande strålar mot de numer vita molnen, strax nedanför den blåa himmelen.

Våren är underlig. Och unik.

Knopparna brister, ekorrarna vandrar, björktrastar och måsar parar sig och Högalidskyrkan ser liksom lite gladare ut med sina två tronande torn över Södermalm.

Tro på fan att jag låter som en Stockholmare snart. Vet vad byggnader heter, vilken tunnelbanelinje jag sitter på och vart jag bor. Tiden då den stora staden var det mest skrämmande i livet verkar vara passé, ha passerat, och lämnat mig kvar som en äkta Dalmas i ett numer välkänt Stockholm.

Intressant.

Mjölklitern bredvid mig längtar kylan så jag lär väl ge mig med orden idag.

Kanske plockar jag fram fiolen och spelar en melodi eller två innan jag blir alldeles för trött.

Vardagen fortsätter, den är aldrig passé. Älvarna flyter vidare i sina fåror, och jag, ja jag vandrar vidare mina stigar, mot nya äventyr, mot nya bristande knoppar och rosaskimrande himlar.

Just det, mjölklitern.

Gokväll ❤


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s