”Dvala”


Kvällen var ung då, som Alva skulle sagt det

Där satt jag – på berget. Som, ändå relativt många gånger förr, tidigare ikväll.

Solen gick i dvala över Alvik, Solna, Bromma. Orange-rosa skimmer och en massa bilar i en lång kö på Essingeleden. Vägen är en flera hundra meter lång kurva just där – över Essingeöarna och in på Kungsholmen.

På den sista bron stod lastbilarna.

Jag lyfte blicken, såg ner över vattnet – instängt mellan den där sista bron mellan Lilla Essingen och Kungsholmen och Ekensbergsudden som jag stod på. Följde sedan med vattnet, blicken gled över vattnet, vänster, västerut.

Utsikten härifrån är makalös.

Jag försöker föreställa mig den utan byggnaderna och vägarna. Ser en vattenled ut i Mälaren. Ser träden, det nu rosabländande vattnet. Tänker att njutningen skulle vara ännu större om allt var tyst. Om fågelsången fick sköta sitt – ifred.

Människan har verkligen ställt till det för sig själv, och för alla andra.

Månaderna här nere har fått mig att uppskatta det lilla – som syrenen jag plockade med mig in, som solnedgångarna över stan, som vattnet och fåglarna som syns och hörs.

Det är bra fint ändå. Fast allt det som är i vägen.

Men vi måste få ordning på all skit vi sysslar med. Det måste få ett slut någon gång.

Vi klarar inte mycket mer.

En dag smäller det. En dag säger det pang och då kan vi bara lindra smärtan.

En dag finns endast vi kvar.

Såvida vi inte samlar ihop oss och löser allt det som blev fel.

Nu.

/Andreas, 00:18

En timme senare – solen tackar för sig – ännu en dag lider mot sitt slut

2 svar till “”Dvala””

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s