Koltrasten sprider ljus


Jag lär mig varje dag. Jag lyssnar varje dag. Nya ljud, nya färger, nya skuggor.

Att jag aldrig reflekterat så här tidigare. Att jag aldrig stannat upp såsom jag stannat upp det senaste året.

Lyssnat.

Letat.

Tittat.

Och sedan har den smala springan i ansiktet böjts uppåt. Sången glädjer mig. Men jag vill veta. Vad är det för fågel? Vad är det för fjäril?

Jag är outbildad. Jag känner mig dum. I denna nya värld. Natursidan blir min vän. Men jag vill kunna det i huvudet. Jag vill veta vad det är jag hör. Jag vill kunna placera det – lägga sången i det nyskapade hålrummet i huvudet.

Koltrasten är nog favoriten. En klassiker, och en klassiker som jag så länge jag kan minnas har älskat. Hannarna med sin svarta kropp, gula näbb följt av de nattsvarta ögonen med gula ringar runtom. Sången ett eko av vårens första värmande strålar.

Sången hörs alltid först. Förvirring uppstår när man läser namnen. Som att de inte passar in där. Småfåglarna. Underliga namn har dem.

Det lilla i det stora. Att få syn på det. Inte det lättaste.

Jag vill lära.

Men för att lära måste jag lära mig att se – helheten.

Fåglar kommer och går. Men tiden, platserna och världen består.

Tills vi får för oss att rämna också det med marken. Ont gör det, när det som ska stå kvar fälls för att göra plats för människan – eller för att fylla våra behov.

Sommaren är här. Fågelsången har kanske aldrig hörts så tydligt som i år.

Stanna. Lyssna. Känn.

/Andreas, 11:52

Smörblommorna dansar i kvällssolen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s