tid som inte finns


Han vandrar vidare och det känns som att tiden för sorg inte finns. När ska vi någonsin i det här samhället få ta oss tiden att stanna, sörja, minnas och bearbeta. Allt går så förfärligt fort hela tiden.

Om något inte görs riskeras det att det faller i glömska. Det känns som att allt står och faller med en själv, ibland.

Blickar ut över Rättvik en kall februari-dag.

Jag vill stanna upp. Jag vill sörja allt som förloras. Jag vill minnas, bearbeta. Men världen visar ingen pardon. Så hur ska jag då få tiden att stanna och vänta in mig. Blir vi någonsin redo att gå vidare efter en förlust?

Ingen vet.

Idag vandrade, Gunnar, min katt, vidare till ett annat liv. Han var gammal. Hans tid var kommen. Men jag vill sörja. Jag vill stanna, lägga mig i sängen, leta efter bilder på honom, titta, gråta, minnas. Jag vill göra detta länge. Så länge. Men imorgon lär jag vara tillbaka i skolan. För det är så livet fungerar.

Jag kan tappa vad som helst. Förlora vem som helst. Men livet fortgår ändå. Som det borde. Jag undrar bara vilken hastighet som är lämplig för livets gång.

Gunnar var en snäll katt. Tjock och snabb. Hundälskare så till den mild grad att han i det närmaste trodde sig själva vara en hund. Han sov med våra hundar, åt deras mat och gick på hundpromenader.

Du kommer vara saknad, älskade katt.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s