En höstdag i historiens vingslag

Höstmorgon. Jag vaknar 06:30 med fyra timmars sömn i bagaget. Idag den 20 september kommer att bli en speciell dag. Jag känner det när jag står i duschen och känner de varma vattenstrålarna sluta sig runt min kropp och göra mig redo för en ny dag. En Söndag. Ett år sedan några av världens största mobiliseringar för klimatet någonsin.
När jag kliver ur duschen och kylan slår mot min kropp inser jag att jag, idag, ska ut på nya vatten. Outforskade vatten. I alla fall för min del.

Jag ska äntligen få ta del av Annikas värld. Och jag ska äntligen få träffa hon som jag följt sedan april i år. Anna. De är tillsammans författaren och folkloristen som i knappt ett år arbetat sina arslen av sig för att människor som jag ska få ta del av en sann berättelse baserad på den största rättsskandalen i Sveriges historia.

När jag sitter på tunnelbanan på väg in mot T-centralen och Freys hotell inser jag hur nära jag är att få resa över 300 år tillbaka i tiden. Och det tillsammans med två av mina största förebilder.
Det är nästan som att tunnelbanan börjar snurra, röra sig i cirklar tills den plötsligt stannar i ett slumkvarter i utkanten av Gamla Stan. Det är nu 1660-tal. Och det var precis så det kändes att få resa i tiden för första gången den där dagen – den 20 september 2020.

Jag kommer för tidigt till hotellet. Stannar utanför och tänker att man kanske inte får gå in innan det börjar. Några minuter senare kommer en kvinna gåendes. Hon ser lika vilsen ut som jag. Jag går fram till henne och frågar om hon också ska på frukosten som Annika och Anna anordnar. Hon nickar häftigt och säger att hon bara väntar på sin dotter. Jag frågar om hon tror att det är okej att gå in.
“Jaja, självklart, det är nog inga problem,” får jag till svar tillsammans med ett häftigt nickande igen. Jag noterar ordet “nog” och kliver in genom dörrarna. Höstkylan krockar med den blossande värmen från hotellet och jag tänker stilla att nu kommer mina kinder blossa som om jag var generad…

Annika ser jag på långt håll. Hon far runt som vanligt. Styr, ställer och donar med allt. Det är precis som jag minns henne. Att bemöta sina besökare på ett inkluderande och trevligt sätt är viktigt för henne. Jag ropar lite försiktigt på henne. Hon snor runt och brister ut i ett alldeles fantastiskt varmt leende. Jag får en stor Coronakram (luft kram) innan hon säger att det bara att ta för mig av den stora hotellfrukosten och slå mig ner. Sedan springer hon vidare för att fixa med det sista.

Jag har satt mig på hörnet av det bord som jag vet att Annika kommer att sitta vid. Lite i skymundan, men ändå tillräckligt nära för att kunna hänga med i en eventuell konversation. Det är ju som sagt en ny värld, av nya outforskade vatten för mig. Det gäller att vara observant och ta saker försiktigt då.
Men de dialoger jag hade med Anna och Annika under frukosten resulterade i matteplugg på deras hotellrum istället för på ett café. Efter det sång i kyrkan, en resa tillbaka till 1600-talets Stockholm och trolldomsprocesserna här. För att avsluta med en resa tillbaka till “tiden innan.” Tiden innan vi människor blev giriga och maktgalna. Till tiden där kunskaper om helande och örtkunskap inte var trolldom eller något okristligt – vi avslutade med en bit svensk historia – kulning.

Barfota, ståendes i gräset på Galgbacken i Stockholm ropade vi tillsammans.

Efter det åt vi middag på hotellet. Jag pluggade lite mer matte innan det var dags för berättarkonserten baserad på Annikas långa researcharbete.

Jag har fortfarande inte hunnit smälta det hela. Det är mycket att gå igenom. Att tänka igenom. Mycket att förstå. Mycket att ta in i en redan överarbetad hjärna.
Men oj vad historien om dessa kvinnor träffade mig. Rätt i magen. Deras historia är inte delad av många. Det är inte många som fått chansen att reflektera över den största rättsskandalen i svensk historia. Istället har vi sopat den hemska delen av vår historia under mattan. Vägrat att ge de upprättelse. Vägrat att förstöra det patriarkala systemet till deras minne. Istället har vi män fortsatt att förtrycka kvinnor och kasta kvinnor i smutsen, behandlat de som luft. Och sedan till råge på allt, gömt undan och glömt delar av vår historia. Allt för att vi ska fortsätta besitta makt.

När jag sitter på tunnelbanan hem sent på kvällen sluter jag mina ögon. Och tar mig tillbaka till 2020-talet – tillbaka till verkligheten. Med en övertygelse. Jag ska gör allt jag kan för att minnas deras historia – och sprida deras historia vidare.

Och det tillsammans med Annika och Anna