Hopp, rädsla och en glömd historia

I två år har jag nu sysslat med klimataktivism.
I två år har jag opinionsbildat.
Talat.
Skrikit i frustration, och
Gråtit.

Och i två år har våra politiska ledare fortsatt att göra absolut ingenting. UNICEF säger att inget land på den här planeten kan se till att dagens barn och tonåringar går en säker framtid till mötes.

I två år har allt jag gjort inte resulterat i en enda konkret handling av våra politiker.

Visst opinionsbildandet har minst sagt fått genomslag. Men allt det andra då? Allt det som egentligen krävs för att vi ska kunna leva på den här planeten? Vart är det?

Det är så mycket som känns hopplöst. Tomt. Tömt.
Jag är tom, tömd på hopp. Ändå fortsätter jag att le, och se hoppfull ut.
Jag kan inte sluta. Jag pressar fram mitt flin och fortsätter att springa ett gatlopp som aldrig tycks ta slut. Men det spelar ingen roll… För om inte jag gör precis allt jag kan kommer jag aldrig någonsin att kunna leva med vetskapen att jag inte försökte.

Det vi har att vänta är så stort, så avlägset, så förbannat skrämmande att den överhängande majoriteten väljer att titta bort och se åt ett annat håll.
Det är viktigt för mig att de inte beskylls. De enda som ska beskyllas för det fatala misslyckandet är media och politikerna.

Ibland vaknar jag om nätterna. Mardrömmar.
Eller rättare sagt, en dröm. En återkommande dröm. En bild från ovan. Jag flyger. Långt nedanför mig ser jag människor. Människor på flykt. Kvinnor med skrikande spädbarn. Tårar överallt. Bakom dem en enorm flodvåg. Och sedan… Inget mer. Jag vaknar. Kallsvettig. Tom igen. Tömd på allt… Igen.

Jag är inte ensam om att vara rädd. Orolig. Jag har så många vänner över hela världen som gör allt de kan och samtidigt lever i en ständig oro. Och jag hoppas innerligt att det finns vuxna med oss. Som lever i den här oron och känner den tillsammans med oss. För det är så långt ifrån roligt att syssla med det här dag ut och dag in som det bara kan bli.

Bara för att mitt hopp har sinat, eller att jag ibland drömmer mardrömmar betyder inte att jag har förlamats i skräck. I rädsla.
Min hopplöshet har snarare blivit en motpol till rädslan.
Får mig att arbeta mer, intensivare, bättre.

Men det är inte bara klimatkrisen som intresserar eller skrämmer mig. Jag är också skrämd av vi, det nordiska folket är så historielösa. Det har fått mig att fundera. Tänka. Undra. Så till den grad att jag nu väver ihop de båda till ett nytt arbete. Men mer om det får bli en annan gång.