“Jag älskar dig”

2019

Hon släpper ut frustrationen. Skriker. Frågar vad det är de sysslar med. Dödar precis vartenda livsuppehållande system på planeten, så att de kan få pengar, PENGAR. Så att de kan leva i välstånd under sina liv. Hon säger åt de att om de inte förändrar sitt sätt att styra, om de inte reparerar den skada de orsakat så kommer allt som de tar för givet nu att vara borta inom loppet av 50 år. Hon säger åt de att hon kommer hålla de ansvariga när allt går utför. Hon säger åt de en sista sak innan hon lämnar rummet i en högljudd protest tillsammans med hennes svenska vän Märta.

“Ni kommer vända er i era gravar när ni insett vad ni gjort.”

Dörren går igen med en smäll och en tryckande tystnad lägger sig över rummet.

Dagen efter marscherar 4.5 miljoner människor på hela världens stigar. De konstgjorda stigarna som skapades av de starkastes girighet blev nu nedtryckta av ungdomar som fått nog av passiviteten. Till och med på Antarktis hade de fått nog.

60 år senare

“Mamma”, viskningen hörs inte genom de tusentals människornas skrik. Flickan får aldrig mer se sin mamma. Precis som tusentals andra.

250 miljoner människor är på flykt. Nato och FN är i krismöten mest hela tiden. De vet att människor dör, de vet det. Men de själva har ingen lösning att föreslå. Istället kommer lösningen från USA:s president.

“Vi dödar dem”, säger Presidenten kort medan tårarna sakta rör sig nerför hennes kinder i en stadig ström. De tittar alla på henne. Först som om hon mist allt förstånd. Sen gråter de också. De alla förstår att det är den enda utvägen. Inget land kan ta emot mer människor, de kan knappt ta hand om de sina. När hon yttrat de orden är det precis som att väggarna i FN skrapan hör dem. Helt plötsligt ser de ut att vissna. Färgen går ur dem, målningarna dör och blommorna som dekorerar byggnaden tappar sina blad, sin färg och sitt liv. En vindpust rör sig genom byggnaden, genom varenda våning, genom varenda kropp. Tusentals liter blod isar sig, och så plötsligt har alla förstått – de ska dö.

Tre dagar senare släpps bomber i Asien, Afrika, Sydamerika och Södra Europa. Och så är jordens befolkning plötsligt reducerad med över 250 miljoner människor. Oskyldiga människor.

“Vad har jag gjort?”, Alexandrias blick flackar. Hon har dödat oskyldiga människor, så att mänskligheten kan överleva. Raketerna skickas upp om två dagar. USA, Spanien, England, Frankrike, Kina, Italien, Japan, Kanada, Australien, Ryssland och Tyskland har alla något som kan rädda oss.

Hon ångrade genast att hon släppte bomberna över de mest utsatta… Samtidigt förstår hon att det är i de rikaste länderna kunskapen om överlevnad ligger. Läkarna, ingenjörerna, forskarna.

Men hon kommer inte att borda någon raket. Hon förtjänar inte att leva. Hon vill inte leva. Hon tillsammans med Sveriges statsminister – hennes flickvän. Kommer att spendera de allra sista dagarna tillsammans, under stjärnhimlen, i Dalarna, i Sverige. Bara de två, inga andra. De tillsammans med skogens dofter, de tillsammans med skogens nyfikna, okritiska ögon. Bara de, tillsammans – mot världen. Precis som på den gamla goda tiden.

Hon drar sig till minnes, djupdyker i sina stora minnesarkiv, hela vägen till 2019. Hon skrattar, ett djupt genuint skratt.

Hon var verkligen arg den där dagen i FN skrapan. Hon visste att de senaste dagarna hade varit resultatet från hennes föregångare. De som svek henne och Märta den där dagen för 60 år sedan när hon varit så arg. Det var deras fel, och hon kommer aldrig att förlåta de för deras svek mot hennes generation. Hur de lämnade de för att dö, för att ta reda på deras misstag. Hur dem lämnade henne att göra det jobb hon precis har utfört.

Hon slutar skratta och skriker i frustration. Hon och Märta skulle aldrig ha behövt göra det de gjorde för 60 år sedan. De skulle aldrig ha behövt göra det hon precis har gjort nu om det inte vore för deras passivitet. Deras dumhet. Hon blundar. Föreställer sig de svenska skogarna, de som räddades för 59 år sedan. I de skogarna ska hon snart dö i. Hon tillsammans med Märta. Hon har försonats med sitt öde. Verkligheten att det hon gjort var för andra människors bästa är något annat. Något hon aldrig kommer att förlåta sig för. De avskyvärda saker hon har gjort var för att låta resten av världens befolkning leva vidare, ändå kan hon inte förlåta sig själv för att ha gjort det.

“Jag älskar dig”, viskar Märta och Alexandria i varandras öron när de tillsammans, i varandras armar vandrar in i ljuset och försonas med sina och planetens öden.