Jag har varit engagerad i olika saker under praktiskt taget hela mitt liv. I Elevråd, i skolfrågor, i klimat, i orättvisor, i massor av olika saker.
Och det spelar ingen roll i vilket slags engagemang jag befinner mig i. Det sätts en stämpel på mig som ung och engagerad att jag ska agera på ett visst sätt, bete mig såsom vuxna människor. Men hur vi än vrider och vänder på det så kommer vi alltid komma fram till samma sak. Jag är fortfarande en tonåring, ett barn. Jag kan inte växa upp över en natt bara för att ni vuxna förväntar er det från mig.
Så här är det. Vuxna människor vill att vi barn ska engagera oss i olika saker och få en “meningsfull” fritid. Men varje gång jag har försökt skapa mig själv en “meningsfull” fritid har det slutat i samma sak.
Höga förväntningar – har krossat mina idéer och drömmar.
Man tror att bara för att ett barn väljer att göra något av sin fritid så ska man utåt sett börja agera och prata som en vuxen människa gör.
Men det stämmer inte. Jag måste få fortsätta vara ett barn även fast jag engagerar mig. Jag måste få sätta min prägel på mina engagemang. Om jag vill locka ungdomar till att göra det jag gör skulle jag aldrig någonsin ha betett mig eller talat som en vuxen människa.
Självklart gäller det att fortfarande vara artig och bete sig som en rationell människa men att börja agera helt som en vuxen person… nej det är inte rätt. Vi måste få förbli barn tills vi i alla fall blir 18.
Jag vet inte om det bara är jag som upplever detta eller om det är fler som känner att det sätts en stämpel på en av vuxna så fort man engagerar sig.
Jag kan bara stå för det jag upplevt – och det är att vuxnas förväntningar dödar vårt engagemang!
__________________
Följ mig på sociala medier:
 |
| Ja ni läste rätt. Den 24 april är det dags för nästa globala klimatstrejk. Ses vi i Falun? |
AAndras, du är enung lille med mycket förståndiga ideal och mycket fina känslor, men nog är du fortfarande ett barn och