Det är så jävla orättvist.
Och jag har ingen jävla rätt att vara rädd. Det är inte jag som är utsatt. Jag får inte vara rädd. Jag måste vara stark. Jag måste finnas där för de som är utsatta.
Mitzi. Min fantastiska vän i Filippinerna är hotad. Av tyfoner. Av sin regering, Och av resten av världens länder.
Jag kan inte ens skriva de här orden utan att mina tårar rinner. Det är så förbannat orättvist. Så himla, himla orättvist.
Jag har aldrig träffat Mitzi. Ändå känns det som att jag känt henne i hela mitt liv. Hon är en av mina absolut närmsta vänner. Och hon bor på andra sidan jordklotet.
Ibland undrar jag om det är skadligt. Att ha vänner i alla världens hörn. Vi människor skapades ju ändå aldrig för att ha kontakt med andra människor, mer än de i sin stam , i sin familj. Men varje gång kommer jag till samma slutsats. Jag skulle aldrig vilja ge upp de vänskaper jag har i alla världens hörn bara för att vi människor inte är konstruerade så.
Jag möter dagligen vuxna som berättar för mig att de vill kunna vara de som säger till oss att “Det är lugnt nu, vi har det här. Ni behöver inte kämpa längre. Vi fixar det här.” Problemet är bara att det inte är mig de borde säga det till. Jag kommer att vara säker. Mitt land kommer inte att sjunka. Mitt land kommer inte att utstå världens värsta naturkatastrofer. Mitt land kommer att stanna här. Mitt land kommer att vara den trygga klippan andra människor kommer att söka sig till när de inget har.
Jag skiter fullständigt i den här pandemin. För så länge vi är så självupptagna att vi bara kan tänka på den och inget annat kommer Mitzi alltid att leva i ovisshet. Kommer de leva upp till vad de l o v a d e i Paris? Vi måste börja erkänna klimatkrisen för vad den är. En skoningslös, aggressiv parasit som göds av vår förbannade girighet.
Jag vill bara att min vän ska kunna vara säker. Jag oroar mig. Varje dag. Och det är okej.
