Jag saknar häggen. Jag saknar syrenen. Jag saknar koltrasten och jag saknar ekorrarna.
Mina första tecken på lättnad i våras. De första tecknen på att det fanns det som var vackert, även i den här världen.
Men nu är vintern här och de är alla, sedan länge, borta.
Koltrastens sång har tystnat. Häggen och syrenens blommor och blad fallit till marken och ekorren, den har gömt sig, för kylan och mörkret.
Det är tyst i skogsdungen utanför lägenheten. Allt är gömt i ett kompakt mörker.
På dagarna är träden kala och jag kan se hela vägen ner till gatan.
På våren ser jag hur träden sakta återerövrar sitt utrymme och när sommaren äntligen tågar in syns ej längre vägen där nedanför.
Jag saknar det. Jag längtar redan efter livet. Hoppet. Färgerna.
Kanske skulle det vara lite mer uthärdligt om vi ändå hade snö. Jag älskar ju snö. Det vita, det som för livet tillbaka. Leken och glädjen.
Det är sällan snön syns till, eller stannar, här nere. Det gör mörkret än mörkare.
Men, färgerna, häggen och syrenen, koltrasten och ekorrarna kommer att komma tillbaka.
Det gör de ju alltid.
Frågan är bara hur länge de kommer att få ha den möjligheten ostörd.
Längtan är stor. Efter livet och leken.
/Andreas, 22:35
