Livet – en gåta utan svar

“Det finns inget självförtroende eller självkänsla. Jag är jag. Och jag har levt ett liv där jag söndrat och förstört andra i min omgivning, så att jag ska kunna överleva. Jag har söndrat, och nu när jag inte längre gör det söndrar jag mig själv istället. Jag letar och söker efter svar. Svar på ursprung, svar på varför, svar på vem jag är. Men innan de svaren finns kommer jag att fortsätta vara jag. Och jag kommer fortsätta vara den destruktiva jubelidioten jag är mot mig själv. Det bara är så. Och inget kan hjälpa det. Jag måste söka, och jag måste finna svar. Men svaren verkar finnas långt bort. Och tiden är knapp. Väntans tider råder, och jag, jag fortsätter att trycka ned mig samtidigt som jag lyfter mig.”

Så skrev jag för några dagar sedan. Detta är texten som de ville läsa. Som en liten notis – finns den där och gnager. Långt där bak.

Jag har levt flera liv. Underligt va? Så underlig bakgrund, så underlig tid.

Och ska jag vara helt ärlig vet jag inte hur jag klarat mig igenom den här veckan, för att inte tala om helgen.

Jag känner en längtan efter tårarna – men de har sinat. För stunden.

Slag. Längtan. Kärlek. Trauma. Ett larm. Och sedan – inget mer. Ett liv över – två to go.

Slagfritt. Kärlekslöst. Tomt. Kärleksfullt. Ilska. Sorg. Ångest. Ärr. Ett larm. Och sedan – inget mer. Ett liv över – ett to go.

Livet som började. Kamp. Ilska. Sorg. Frustration. Engagemang. 110%. 120 km/h. Aldrig stopp. Aldrig lugnt. Reflektion mitt i farten. En vilja. En längtan. Efter kunskapen som försvann. Ett arv som söktes. Självkänslan och självförtroendet som försvann. Som sviktar. Som rämnar. Som finns där – men ändå inte. Livet som fortfarande pågår. Det som jag aldrig någonsin vill släppa taget om. Och ändå – göra det. Släppa. Falla. Sova. För en stund.

Allt är förvirrande. Allt måste tas in och bearbetas. Skrivandet är terapi, sången livslusten, och paddlingen energin. Engagemanget blodomloppet. Livsuppehållande systemet som ibland får proppar.

Ny kunskap inhämtas. Helgen är nästan avklarad – inga tårar fällda.

Proven som hopar sig – förberedelserna som inte haft tid att ta plats måste ta plats nu. Hur ska det gå?

Endast tiden kan utvisa. Jag är jag.

/Andreas, 1 maj, 23:03

Första livet. Det som tog slut.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *