Tisdag 13 oktober 2020 klockan 20:45
Tårarna strömmar ner för mina kinder. Det är en tyst gråt. Jag sitter i en bio salong. Melda torkar mina tårar, kramar mig, håller om mig. Jag besvarar kramen. Vet att hon också gråter.
Jag tänker på mina hundar. Som jag saknar de när jag hör Greta berätta… Jag tänker också på allt vi åstadkommit och som ändå inte lett någonstans. Hur ansvaret har förskjutits och lagts på våra axlar. Våra axlar. De ungas axlar. Jag känner gråten hopa sig i halsen.
Gåshuden kommer krypande för säkert tionde gången när Gretas FN tal den 23 september 2019 ljuder genom högtalarna.
Det blir tyst en kort stund innan bilder på den enorma skolstrejken och klimatmarschen i New York som samlade över 280 000 människor visas.
Dramatisk fantastisk musik läggs på och de officiella siffrorna på alla de människorna som deltog i våra strejker den veckan visas på bioduken.
Allt brister. Tårarna sprutar och jag hulkar. Det är så påfallande tydligt helt plötsligt. Det vi unga har gjort har aldrig någonsin tidigare hänt. Och ändå har klimatkrisen ignorerats ännu en gång. Vi har blivit förråda av de som skulle ha försett oss med trygghet.
Melda håller mig fortfarande. Det är en sådan emotionell krock att jag inte lyckas hejda tårarna längre. De bara fortsätter rinna. Samtidigt som jag tänker på mina två senaste år och hur satans rädd jag fortfarande är. Ingenting har hänt. Vi befinner oss i en kris vi aldrig tidigare har stått inför och ingen gör någonting.
Det är nästan som att allt det slår mig först nu. Vår kamp kommer aldrig att ta slut. Det har gått två år sedan jag började. Ingenting har hänt.
Vi har börjat prata om det på ett annat sätt, visst. Men fortfarande existerar ingen som helst krisinsikt.
Filmen tog slut med den statistiken. Med de siffrorna som jag har varit en del av att arbeta fram. Jag gråter fortfarande. Jag håller hårt om Melda. Känner hur hennes tårar också rinner.
Det är nästan som att jag inte har förstått allvaret i allt detta förrän nu. För jag gråter på ett nytt sätt. Och det är inte ett trevligt nytt sätt.
Måndag 19 oktober 2020 klockan 21:35
Vi kommer aldrig att bli klara. Det har gått nästan en vecka sedan jag såg filmen. Jag är fortfarande inte färdig, vi är fortfarande inte färdiga.
Klimatkrisen är kvar. Min absolut största källa till oro är fortfarande kvar.
Mina tårar har sedan länge sinat. Det är okej. Nu är mitt fokus åter tillbaka till skolan. Alla läxor, alla examinationer… All stress.
Allt jag vill är att åka bort. Långt bort. Till lugnet. Till naturen. Det är lustigt hur jag vill bort när jag självmant valt att åka hit. Till Stockholm.
De senaste månaderna har varit fantastiska. Men nu vill jag hem. Till Dalarna. Till skogen. Till hundarna.
Jag vill hem, och för ett ögonblick bara glömma allt som har med klimatkrisen att göra. Hem till min säng. Hem till hundarna.
