“Ta komplimangen!”
“Nej.”
“Jo, fatta nån gång, du är så satans snygg, vacker, söt och allmänt bara bäst!”
“Nej, du har fel, det är inte jag. Om jag var den personen hade allt varit annorlunda.”
Jag kan inte. Vet inte hur man gör. Vill inte vara självgod, vill inte tro att också jag… Att också jag kan vara den de antyder att jag är. Hur skulle det ens vara möjligt?
Allt jag ser är en ansamling damm, smuts, fula osymmetriska former utan den där vältränade kroppen alla drömmer om.
Sen tystnar jag. När den sociala kapaciteten tömts. När blodsockernivåerna är farligt låga. Eller när allt känns skit. I tystnaden betraktar jag. Ser och hör. Tar in. Och tillslut så stärks jag i övertygelsen att jag, nej jag har inget vettigt att tillföra här.
Jag ser vänskaper växa fram där min vänskap en gång togs i akt. Jag ser vänskaper växa fram där jag önskar att jag var just den vännen. Alldeles som att ingen annan utom jag får ha vänner så nära mig.
Och jag hatar det.
Var eviga dag hatar jag det.
Varför inte glädjas med andra. Jovisst gör jag väl det. Men samtidigt, det där ska ju vara jag.
När konversationerna dör och jag tystnar tröttnar dem. I mitt huvud tröttnar dem.
Lämnar för något annat, något mer intressant. Eller när jag varit mitt extroverta jag lite för länge.
Jag är antingen eller. Kan inte vara ett mittemellan. Antingen är jag tyst och tillbakadragen eller så är jag full fart framåt aldrig tyst.
Det var inte förrän Alde sa att man kunde vara båda som jag trodde på det. Vad det nu var det kallades, det har huvudet tappat bort.
Den ständiga självförtroendesvackan är irriterande.
Och värst är kroppskomplexen. Livrädd för vad andra ska tycka. Såpass livrädd att jag skyndar mig att förklara innan jag visar upp mig.
Jag är jag… Och det kan vara precis det bästa och det värsta.
Blir detta min rant? Ingen aning.
Jag skrev inte där, i chatten. Varför? Oklart. Varför skriver jag ens nu? Har du missat det har du missat det. Eller, varför ens berätta alls? Kanske ska du bara behålla detta i utkasten istället.
Tankarna snurrar. Flyger fram. Tystnar aldrig. Men varför skulle någon bry sig om det.
Och varför ska du vara så jävla speciell? Allt detta kan du väl bara kopiera in i chatten nu. Var inte så märkvärdig.
Fastän du skriver enklare här. Formatet mer läsbart. Du kan väl i alla fall kopiera det.
Kommer du där, slängandes med en länk ser det ju inte klokt ut. Eller?
Äh, tyst. Gå & lägg dig!
/Andreas, 23:25
